bästa vän
Finns det vänner som ser när man mår så dåligt att man behöver en hjälpande hand... jag har beviset...
Min fina vän har gett mig ett stort hopp om mig själv jag inte trode fanns, äntligen kanske jag kan känna samhörighet annat än att jag alltid känner mig i underläge, i saker som att läsa snabbt... och jag skäms inte ett dugg... jag känner mig grymt lycklig att det finns så fina vänner som min som verkligen gav mig ett gott råd och lyfte upp mig när jag behövde det som mest...
Ända sedan i lågstadiet var jag för dålig för bästa gruppen och för bra för sämsta....
jag hoppade i mellan dessa grupper, jag stakade mig fram.
.... fast jag läste för fort ,för tyst och för osammanhängande i Pojken och tigern...men jag hade ju fullt upp med att koncentrera mig på att räkna ner textraderna tills det var min tur..
Jag hade svårt med gångertabellen och jag försökte förstå och trode jag gjorde det men jag fattade inte ändå, orkade inte bli förklarad till,fattade ju inte ändå....Jag älskade bild och skapar lektionerna och skrivning...
Jag fortsatte hoppa mellan grupperna bra, dålig- bättre sämre, -bäst sämst..... jag hade höga betyg i bild slöjd och idrott... Jag skrev på allt jag kom på och jag ville upptäcka undersöka och tillverka...
Hade svårt för att studera och tiden gick och det blev svårare i skolan och jobbigare psykiskt..jag hade ångest och blev okoncentrerad, förstod ju inte ändå..jag inbillade mig att skolan inte var något för mig.. jag ville ut ville lära mig något jag kunde, ville träffa människor , ville å vad jag ville...- men skolan var verkligen inget stort ville, som sagt jag fattade ju inte ändå...
Fick godkänt underkänt godkänt underkänt och så höll det på...jag började på extra matte extra svenska extra extra...
Jag ritade mig igenom massa lektioner och skrev och skissade...fattade ju inte ändå...
Bild teckning konst form slöjd design skrivning var dom lektionerna jag älskade å det var så kul och jag fick bara va,, och göra det jag kunde ingen sa -plugga lite till eller du pluggar inte tillräckligt...
(fan heller jag pluggar så jag lipar ju)
låt mig va...
Jag har gråtig och hållt känslor inne, jag har funderat och undrat, jag har behärskat och plågats, jag har övat och studerat, jag har tappat hopp och jag har förträngt, jag har lidit och sårats, jag har inbillat och trott att jag var ensamast i världen om dessa kännetecken............
Kanske känns skumt konstigt att jag är underbart tacksam min vän, men jag har aldrig sätt något så klart innan och jag ska och vill göra mitt allt för att hjälpa mig själv..... att jag är samhörig andra med samma problem känns svårt att säga men å det är en lycka...
Tack Anniefrid jag Älskar dig och ännu mer för att jag vet du älskar mig ; )
Min fina vän har gett mig ett stort hopp om mig själv jag inte trode fanns, äntligen kanske jag kan känna samhörighet annat än att jag alltid känner mig i underläge, i saker som att läsa snabbt... och jag skäms inte ett dugg... jag känner mig grymt lycklig att det finns så fina vänner som min som verkligen gav mig ett gott råd och lyfte upp mig när jag behövde det som mest...
Ända sedan i lågstadiet var jag för dålig för bästa gruppen och för bra för sämsta....
jag hoppade i mellan dessa grupper, jag stakade mig fram.
.... fast jag läste för fort ,för tyst och för osammanhängande i Pojken och tigern...men jag hade ju fullt upp med att koncentrera mig på att räkna ner textraderna tills det var min tur..
Jag hade svårt med gångertabellen och jag försökte förstå och trode jag gjorde det men jag fattade inte ändå, orkade inte bli förklarad till,fattade ju inte ändå....Jag älskade bild och skapar lektionerna och skrivning...
Jag fortsatte hoppa mellan grupperna bra, dålig- bättre sämre, -bäst sämst..... jag hade höga betyg i bild slöjd och idrott... Jag skrev på allt jag kom på och jag ville upptäcka undersöka och tillverka...
Hade svårt för att studera och tiden gick och det blev svårare i skolan och jobbigare psykiskt..jag hade ångest och blev okoncentrerad, förstod ju inte ändå..jag inbillade mig att skolan inte var något för mig.. jag ville ut ville lära mig något jag kunde, ville träffa människor , ville å vad jag ville...- men skolan var verkligen inget stort ville, som sagt jag fattade ju inte ändå...
Fick godkänt underkänt godkänt underkänt och så höll det på...jag började på extra matte extra svenska extra extra...
Jag ritade mig igenom massa lektioner och skrev och skissade...fattade ju inte ändå...
Bild teckning konst form slöjd design skrivning var dom lektionerna jag älskade å det var så kul och jag fick bara va,, och göra det jag kunde ingen sa -plugga lite till eller du pluggar inte tillräckligt...
(fan heller jag pluggar så jag lipar ju)
låt mig va...
Jag har gråtig och hållt känslor inne, jag har funderat och undrat, jag har behärskat och plågats, jag har övat och studerat, jag har tappat hopp och jag har förträngt, jag har lidit och sårats, jag har inbillat och trott att jag var ensamast i världen om dessa kännetecken............
- Läser långsamt, trevande eller hackigt
- Läser alltför fort och gissar eller stannar upp och läser om
- Utelämnar eller läser fel på småord
- Gör tillägg(helt - helst) eller vänder hela ord (som -mos)
- Sammanblandning av b och d
Några kännetecken på dyslexi när det gäller att skriva:
- Är osäker på bokstävers form och ljud
- Utelämnar vokaler och kastar om konsonanter
- Utelämnar ändelser och glömmer prickar och ringar
- Spegelvänder bokstäver och siffror
- Har osäker och svårläst handstil
- Sammanblandning av b och d
- Sammanblandning av höger och vänster, öst och väst
Kanske känns skumt konstigt att jag är underbart tacksam min vän, men jag har aldrig sätt något så klart innan och jag ska och vill göra mitt allt för att hjälpa mig själv..... att jag är samhörig andra med samma problem känns svårt att säga men å det är en lycka...
Tack Anniefrid jag Älskar dig och ännu mer för att jag vet du älskar mig ; )
Kommentarer
Trackback
